Jag satt på hästryggen, tätt åtföljd min bror på den andra hästen. Vi skulle på utflykt i Paris och färdades via landsvägen. Far visste ingenting om detta; Alphonse sade att det skulle bli roligare så. Kanske kunde vi köpa far något fint i staden.
En sådan här vacker dag var det svårt att vara arg på Alphonse. Solen stod högt på himlen och trädkronornas grönskimrande blad glänste. Sädesfälten som omgav oss lyste som om de vore av guld. Där var stora gröna ytor prydda med tjocka mattor av ängsblommor. Vi passerade en liten sjö som återspeglade hela scenariot och vars vattendroppar dessutom glittrade som om någon strött diamanter över vattenytan. Några få gånger fick vi möte; en belåten bonde som var påväg hemåt efter att ha sålt boskap för mycket mer än vad den var värd på marknaden, en man som skulle ut på jakt med sin uppspelte son, och ett par som skulle på picknick och givetvis hade en av alla dessa stela kuskar som rådde över tyglarna med sig.
Så anlände vi äntligen till Paris, där gatorna var fullpackade av allt möjligt folk, som tillsammans utgjorde det största kaos jag någonsin sett. Somliga av dem var exalterade och upprymda, andra såg nästintill gråtfärdiga ut. Men de var alla påväg åt samma håll. Då min bror lade märke till detta blev han orolig. Han tyglade sin häst utanför en liten handelsbod.
”Stanna här”, sade han sedan till mig, ”jag ska bara in och köpa lite bröd”. Han försvann in i boden och jag stannade lydigt på min plats. Så kom en väldig folkmassa tågande mot mig, med nävarna höjda till skyn och i triumferande vrål. Jag kunde inte hjälpa det, att stå kvar på min plats vore som att trotsa en dånande fors. Jag drogs med i folkströmmen och färdades ovilligt med dem mot ett torg där folkmassan stannade.
Till min förskräckelse insåg jag att det var en avrättningsplats. Jag hade sett en sådan där giljotin i en bok en gång. Teckningarna som hade illustrerat hur en människa halshöggs i den hade skrämt upp mig ordentligt. Det var inte humant, tänkte jag. I andra stunden fördes en man upp till giljotinen. Förskräckelsen jag känt för bara några sekunder sedan var plötsligt ingenting i jämförelse med vad jag kände nu. Far. Min far var en av dem som skulle halshuggas.
Jag såg hur han förödmjukades däruppe, hur han knuffades fram till giljotinen och hur folk spottade honom i ansiktet då han kedjades fast.
Jag skrek högt, slog vilt omkring mig med armarna för att tränga igenom folkmassan och nå fram till honom. Någon tog tag i mig och drog mig bakåt. Mitt motstånd var inte tillräckligt för att lösgöra mig från min brors grepp. Giljotinen föll. Jag skrek ännu högre. En man höll upp fars huvud mot åskådarna. De vrålade högtidligt till svar.